Emma K. Bergstrom

Vilken. Jävla. Natt! Jag ligger just nu i sängen och har precis tagit en två timmars tupplur. Den här natten har varit helt galen. Gårdagskvällen började med mys framför filmen Star Trek. Allt var frid och fröjd och jag somnar till strax innan midnatt. Strax efter midnatt väcker Liam mig. Allting skakar. Väggarna rör sig, sängen flyttar sig fram och tillbaka, jag kan höra hur dörrarna smäller utanför rummet. Vi är alltså just nu mitt i en jordbävning. Vi springer till ett hörn och står där tills allt slutar skakar. Jag har ju aldrig upplevt en jordbävning förut så jag var såklart rädd. Liam var en aning nervös också. Det var en stor en. Men vi hade tur, vi hade bara en vinflaska som flög i golvet. Sån tur. Vi har inte sätt fast skafferiet ordentligt i väggen heller så jag trodde att skafferiet var kört. Att det skulle flyga åt helvete och förstöra hela huset. Som sagt, tur så gjorde det inte det! 

 

Vi la oss i sängen igen och väntade på att ytterligare ett skalv skulle komma. Det kändes som om det bara var början. Det kom en hel del efterskalv, vissa var ganska stora medan vissa var små. Oavsett gick det inte att somna om igen. Jag var riktigt uppstressad och Liam detsamma. Sen kom varningar för tsunami. Vi kände oss säkra dock, vi bor 300 meter ovanför havsnivå och i en dal. Kommer en våg upp hit är nog hela världen körd. Så vi stannade hemma och väntade ut allt. Men varningarna för tsunami kom till vår lilla förort. Då var det bara att dra till högre höjder. Vi hoppade in i bilen och åkte till Wainuiomata Hill. En otrolig hög punkt där vi var säkra från tsunamin, men inte från jordbäningarna. Vi var rädda att stenbultar skulle komma flygandes på vår bil. Tur var, var att ingenting hände oss. Vi kunde åka hem vid 05 tiden på morgonen. Då försökte vi bara sova. Gick knappt. Vi var alla ganska uppe i varv.