Emma K. Bergstrom

Jag vet inte om jag har ordentligt sagt hur mycket jag har vantrivs på mitt nuvarande jobb och hur otroligt glad jag är över att jag äntligen har ett nytt. När jag fick jobbet i klädbutiken för ett år sedan var jag så glad. "Vad kul att jobba i en klädbutik, kläder är ju kul!", vilket det var. Själva jobbet visade sig vara lätt, ensidigt och intressant. Det är intressant att få hantera alla typer av personligheter som kommer in i butiken, hur man får dem att köpa mer än vad de tänkt och bara det faktum att när en kund blir glad när du hjälpt hen att hitta ett plagg, den känslan. Den glädjen du känner. DET är intressant. Jag hade också bra kollegor. Eftersom jobbet var intressant (-ish egentligen) och mina kollegor AMAZING, vände jag andra kinden till när man fick uppleva alla skumma saker som ledningen höll på med - inte få betalt för jobbet du gjort, sitta på en dammsugare i personalrummet, förbjuden att prata med ens kollegor på arbetstid och UTANFÖR jobbet, du blir tillsagd om du sjukanmäler dig osv. Listan är lång! Men någonstans under min tid där insåg jag att jag inte tänkte stå ut med det längre. Allt blev värre dock, jag blev ju en "rebell" i min chefs ögon. Personligen tycker jag nog inte att jag är en rebell, jag vet bara mina rättigheter och står upp för dem. Tolka det hur du vill. 

 

Nu sitter jag här, jag har tre skift kvar där. T-R-E! Och det är så skönt!! Jag har kommit till en fas där jag inte bryr mig. Jag bryr mig inte om att på rasterna sitter jag på den där lilla dammsugaren i ett alldeles för litet rum, jag bryr mig inte att chefen passivt mobbar en. JAG BRYR MIG INTE! Tips från coachen; är du inte nöjd, lämna den situationen. Livet är för jävligt kort och fyyyyyy vad tråkigt att vara missnöjd hela tiden!