Emma K. Bergstrom

I måndags när jag öppnade min mail så fanns det där ett brev från immigrationsverket. De meddelade mig glatt att de har godkänt min ansökan om ett "Residence Visum", vilket är en så otrolig skön känsla. Jag har varit väldigt stressad över hela grejen med ansökan och har haft många dåliga nätters sömn på grund av det. Jag har irriterat Liam med mitt tjat att de inte kommer godkänna ansökan, att vi måste ta vårt pick och pack och dra och känna oss "besegrade". Men nu hände det här istället - de godkände min ansökan! Jag var jätteglad i måndags, ringde Liam och berättade de goda nyheterna. Sen hörde jag av mig till alla jag känner som jag har ventilerat till om ansökan. Och inte en jävel verkade bry sig? Får ett "kul!", en tummen upp på Messenger eller inte ett svar alls. Och så var min vecka förstörd. Tycker fan att det är astråkigt att ingen verkar vara glad för min skull, för jag ville faktiskt att det här skulle gå igenom. Jag vill att när jag och Liam flyttar till Sverige (om vi flyttar) så ska det vara på våra villkor, att vi vill flytta just då. Inte för att Nya Zeeland utvisar mig. Så för mig var det en stor sak. Liam sa att människorna hemma i Sverige kanske regerade lite dåligt för att de vill att du ska komma hem. Ja, så är det nog, men jag struntar faktiskt i det. Det här är mina val och det minsta man kan göra som familj och vänner är att vara glad för någon annans skull.